Isabella sitter fast i mig. För så fort jag ställer ner henne på golvet skriker hon. tar jag upp henne blir hon tyst. Tydligen har hon hamnat i en seperationsålder, vilket innebär att försvinner jag, skriker hon. Och det är inte bara skrik, det är krokodiltårar och skrik som låter som om hon ska dö av ensamhet, det skär mammas hjärta. Det enda som fungerar är att umgås med andra barn, så nu ska vi iväg till Anna och Philip.
På nätterna vaknar hon någon gång mellan 03.00-05.00 och vill vara vaken, vägrar somna om. Det tar ca 45 min till en timme innan hon somnat om. Jättejobbigt. Nu kommer krokodiltårarna igen...
