I stort var sjukhuset ganska fräscht. Men inte riktigt som hemma, direkt. Jag fick en spruta i rumpan som gjorde mig ganska groggi. Den skulle få mig att slappna av och somna ganska snabbt...vilket var väldigt skönt. Känner dock fortfarande av vart de satte sprutan...
Jag fick dela rum med en väldigt ung tjej som inte kunde ett ord engelska. Det kunde i o försäg inte de som jobbade på sjukhuset heller. Det gjorde det ganska svårt att veta vad som gällde. Som tur visste Panna det. Anna o Maria åkte till hotellet och hämtade lite sovgrejer och bestick, toarulle, vatten, mackor o mat. Vad kan man säga...den svenska vården är ganska bra.
Dagen efter sov jag mycket. Efter lunch kom Panna och passande nog blev det dags för ultraljud då. Panna följde med o översatte vad doktorn sa. Bebisen mådde bra och han förstod inte varför jag blödde. Jag fick även reda till 90% veta vad det skulle bli för kön =) Jag fick även en bild med mig.
Efter detta räknade jag med att bli utskriven, men de ville så klart inte släppa ut mig. Jag fick spendera ännu en natt på sjukhuset. Hela den dagen och natten började jag få känslan av hur det skulle kunna vara på ett kvinnofängelse. Dela cell med någon, ingen kontakt med omvärlden (internet), mat på en bricka som någon bestämt vad o hur mycket du ska äta och när. Man har egna bestick, egen mugg, eget toapapper...nja jag skulle inte vilja spendera allt för många dagar där.
Idag blev jag i alla fall utkvitterad av Anna, vilket kändes väldigt skönt. Läkaren ville ha kvar mig, men jag lovade att vila mycket och inte lyfta tungt osv. Så nu är jag tillbaka på vårt femstjärniga hotell, med buffé, eget rum och internet ;-) Jag känner mig redan bättre!
Oh vad bra att det inte var något allvarligt. Två barn om än vuxna på sjukhus samtidigt är lite väl mycket. Nu undrar väl alla om det blir en icka eller ojke då. Ha det så bra och sköt om dig.
SvaraRadera